Iran, Israel och kärnvapnen – vad ska bort?

Frågan på allas läppar i dagarna är: Försöker Iran skaffa kärnvapen? Följdfrågan är: Vad ska Iran i så fall ha dem till?

Redan för bortåt tre år sedan bloggade jag om detta. Andemeningen var, att Iran kunde antas vilja ha kärnvapen för att utplåna Israel och därmed påskynda domedagens ankomst och den tolfte imamens återkomst. Iran är en teokrati, remember. Där gäller inte demokratiskt liberala föreställningar som syftar till att försvara liv, frihet och egendom. Nej, den islamiska republiken Iran är, som namnet antyder, instiftad i ett religiöst syfte. Syftet är att underlätta just den tolfte imamens återkomst, inget annat.

Israels existens utgör för den iranska regimen ett uppenbart hinder för denna hans återkomst. Alltså måste Israel utplånas. Den shiitiska logiken är enkel och glasklar. Det är också glasklart utifrån Ahmadinejads uttalanden om Israel, av vilka många återges här (pdf). Jag citerar ett: ”Soon this stain of disgrace will be cleaned from the garment of the world of Islam, and this is attainable”. Vad han säger är alltså att denna ”skamfläck” dvs. Israel, snart kommer att tvättas bort från islams dräkt, och ”detta går att uppnå”. Titta också på fotona till höger och vänster. Vad står det där? Ja, inte är det några lovsånger till Israel, precis.

Det är då till en början välgörande att läsa Jackie Jakubowskis inlägg i DN idag. Han kommer nämligen till samma slutsats vad beträffar den iranska regimens syfte: Israel ska utplånas av religiösa skäl. Avslutningen lyder som följer:

Den fråga som många ställer sig är: Vad driver Ahmadinejad och ayatollorna i hans närhet? Hade det handlat om rationella politisk-strategiska beslut vore den annalkande krisen lättare att hantera. Terrorbalansen mellan kärnvapenmakterna USA och Sovjet förhindrade faktiskt krig under det kalla krigets dagar. Dessvärre är den mest realistiska förklaringen till Ahmadinejads agerande hans irrationella världsbild och tro på ”den dolde imamen”, Mehdi.

Denna shiaislams Messiasgestalt – som förväntas återvända till jordelivet och bibringa islam ett världsherravälde – åberopades av Ahmadinejad i hans tal i FN:s generalförsamling i september 2005. Irans strävan att förfoga över kärnvapen kan ses som ett uttryck för viljan att, genom konfrontation med ”islams fiender”, påskynda Mehdis återkomst. Det är av det skälet som en kärnvapensutrustad islamisk republik utgör en sådan exceptionell fara för mänskligheten.

Hur skydda sig mot dem som drömmer om messiansk tid, då islam härskar över världen, och hoppas på martyrskapets ära?

Varje resonemang slutar i en återvändsgränd, där en apokalyptisk självmordskandidat väntar på ett tillfälle att förverkliga sin dröm.

I skarp kontrast till Jakubowski läser jag härefter säkerhetskonsulten Gunnar Jervas’ artikel på Brännpunkt i SvD igår under rubriken ”Oljepolitik bakom sanktionerna”. Han anger inga orsaker till varför Israel har kärnvapen, men skriver att Irans främsta behov av kärnvapen ”tycks … vara av existentiell art”, dvs. rimligen utifrån ett upplevt hot mot landets/regimens existens. Men vilken stat vill utplåna Iran? Som vi redan sett är det tvärtom Iran som vill utplåna Israel. Det är på grund av det existentiella hotet som Israel har kärnvapen. Därom tiger dock Jervas.

Hans resonemang är även i övrigt ganska förvirrat. Jervas diskuterar å ena sidan utifrån att Iran redan har ”ett mindre antal” kärnvapen, å andra sidan utifrån att man troligen vill ”skaffa sig kapacitet att framställa kärnvapen rätt så snabbt om man anser att det internationella läget så kräver”. Om så sker och Iran framdeles skulle bli ”en kärnvapenmakt att räkna med torde Israels kärnvapen kunna neutraliseras och Teheran motstå även amerikanska kärnvapenhot”. Försök att bryta detta dödläge genom upprustning skulle förmodligen misslyckas, menar Jervas. Han konkluderar:

Varje försök av Israel eller Iran att bryta detta dödläge genom fortsatt nukleär upprustning skulle förmodligen misslyckas, eftersom följden bara torde bli ökade kostnader utan motsvarande fördelar. Båda sidor skulle därför ha mycket att vinna på en balanserad nedrustning, som på sikt kunde övergå i en kärnvapenfri zon. Med en på så sätt reducerad konfrontationsnivå borde utsikterna att lösa även andra problem, till exempel Palestinakonflikten, påtagligt förbättras.

Vad Jervas dock inte förklarar är varför avsaknaden av kärnvapen skulle medföra att den iranska regimen inte längre skulle vilja utplåna Israel. Kanske därför att det inte går att förklara på det viset. Det är nämligen inte närvaron eller ej av kärnvapen som är avgörande för den iranska regimen. Iran vill utplåna Israel med alla medel och kärnvapen är ju ett särskilt verksamt medel. Det är synd att inte Jervas diskuterar i dessa banor, utan hemfaller till grundlöst önsketänkande.

Slutligen har den amerikanske överbefälhavaren general Martin Dempsey enligt SvD (TT-AFP) uttalat de häpnadsväckande åsikterna, att ”det inte är säkert att Iran har bestämt sig för att utveckla atomvapen – så vitt USA vet” samt att ”även ett framgångsrikt angrepp … enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen med några få år”. (Jfr. dock Arutz7.)

Inte för att jag har någon särskild militär skolning, men om USA inte vet om det är säkert att Iran har bestämt sig för att utveckla atomvapen, hur kan då Dempsey säga att ett framgångsrikt angrepp nu enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen med några få år? Förseningen beror väl ändå på hur kraftfullt man angriper – i teorin och förhoppningsvis även i realiteten borde det gå att slå ut hela Irans kärnvapenkapacitet nu och i ett sammanhang genom att sätta in tillräckligt mycket resurser.

Å andra sidan: Om Iran inte ännu har bestämt sig för att utveckla kärnvapen, hur kan i så fall Dempsey ändå mena att ett kraftfullt angrepp nu enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen – som de ännu inte bestämt sig för!?

För det tredje: Om det blott resulterar i en försening på två år så är det väl bara att slå till om två år igen för att försena ytterligare två år och sedan hålla på sådär så länge det behövs. Inte skulle väl Churchill ha givit upp det andra världskriget bara för att Hitler inte lät sig besegras endast genom en attack? För att besegra fienden den gången krävdes det uthållighet precis som nu. Något som Dempsey inte tycks ha tillräckligt av. (Jag hoppas att TT misstolkat honom; TT brukar vara bra på sådant, tyvärr.)

I ett avseende ger jag dock Jervas rätt: Det går inte att slå till mot Iran efter det att Iran skaffat sig kärnvapen. Det skulle resultera i allt för mycken skada. Därför måste vi göra det nu. I morgon kan det vara för sent.

Andan på Utøya: Bojkotta Israel!

Jag vill egentligen inte ytterligare vrida om några knivar, men när jag ser denna bild på Norges utrikesminister från Utøya dagen innan massakern,

och dessutom läser detta om massmördare Breivik:

”Some of my friends tried to stop him by talking to him. Many people think on the island that it was a test … comparing it to how it is to live in Gaza. So many people went to him and tried to talk to him, but they were shot immediately.” – Adrian Pracon

ja, då måste man ju börja fundera på vilken tankevärld som barnen och ungdomarna på Utøya egentligen har uppfostrats i. Kanske är det den tankevärld som Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre tycks stödja.

Här är ett citat av vad han uttalat, just på Utøya, just dagen innan massakern, vilket återges härifrån: ”– Palestinerne må få sin egen stat, okkupasjonen må opphøre, muren må rives og det må skje nå, sa utenriksministeren til jubel fra tilhørerne.”

Men vad han inte sade, men vad som du alltså ser på fotot är att Israel ska bojkottas. Du ser också i länken att det första som en av deltagarna på Utøya associerar Breiviks angrepp till, är situationen i Gaza.

Om man nu vill vara ”djävulens advokat”, kan man alltså konstatera, att det första en socialdemokratisk norsk ungdom associerar till när skottlossning sker, det är att jämföra detta med ”hur det är att leva i Gaza”.

Men det finns bara en (1) israelisk soldat i Gaza, och han är tillfångatagen av den islamonazistiska terrororganisationen Hamas som vill utplåna Israel. Så att associera till någon skottlossning från någon israelisk soldat, det måste nog bara avfärdas som fantasier utan minsta verklighetsgrund. Lite som Breiviks fantasier alltså …

Jag frågar igen: Vilken tankevärld är det som uppfostrat denne norske unge socialdemokrat till att omedelbart associera skottlossning på Utøya till situationen i Gaza – där de enda som skjuter är Hamas och då mot Israel eller sin egen befolkning?

Jag vet inte. Kanske Arbeiderpartiet, Stoltenberg eller Gahr Støre kan svara. För svaret finns nog någonstans där, tyvärr …

Men vad jag vet är, att svaret inte gärna kan leda till annat än skam och nesa för dessa potentater.

Anders Behring Breivik och den repressiva toleransen

Jag har i några bloggningar nyligen försökt komma underfund med vad massmördare Breivik egentligen hade för ideologi. Det har lyckats dåligt. Det är nog egentligen så, som jag trodde från början: Den som gör sig skyldig till massmord kan knappast vara vid sina sinnens fulla bruk. Hans advokat menar att han är ”troligtvis galen” som SvD uttrycker det. Men psykiatern Ulf Åsgård kommer i samma tidning till en annan slutsats:

– Han är en kameleont som kan uppträda hur belevat som helst om det krävs. De avvikande åsikterna är motivationen. Han är personlighetsstörd och har svårt för konsekvensanalys. Men det är skillnad på en sådan person och en som är galen i traditionell mening, som lider av hallucinationer och hör röster.

I stället menar Åsgård att det finns flera personlighetsstörningar som går att identifiera:

– Jag kan urskilja åtminstone fyra: brist på empati och kategoriskt tänkande, en grandios självbild, och borderline-drag i form av svart-vitt tänkande. För honom är allting antingen rätt eller fel.

Det kan vara hur som helst med den saken egentligen. Oavsett ideologi och oavsett hur sjuk, galen eller personlighetsstörd som Breivik är, finns det ingen giltig ideologi som rättfärdigar massmord, eller kanske till och med brott mot mänskligheten som åklagaren överväger att åtala honom för.

Nu läser jag också på Axessbloggen ett intressant inlägg av Johan Lundberg, under rubriken ”Hålla rent mot extremismen”. Han refererar förre kulturministern Bengt Göranssons (S) inlägg i Expressen, där Göransson urskiljer oroväckande symptom på sådant som han inte tycker är ”politiskt korrekt”.

Lundberg berättar också om kollektivet Raspen i Göteborg, döpt efter Jan-Carl Raspe, medlem i vad som jag kallar Baader-Meinhof-ligan, eller som de själva kallade sig ”Rote Armee Fraktion”. De mördade 34 människor och hade ett träningsläger tillsammans med PFLP. De var ansvariga för det s.k. ambassad-dramat på den Västtyska ambassaden i Stockholm år 1975, där de dödade två personer. I kollektivet ingick i alla fall år 2009 Mattias Gardells hustru idéhistorikern Edda Manga.

Vi vet att Mattias Gardell i flera böcker och även annorstädes har givit uttryck för sympati för Hamas och han har deltagit i Ship to Gaza-armadan. Han är professor i Uppsala.

En annan idéhistoriker heter Pia Laskar. Lundberg igen:

Hon dömdes på 1970-talet till ett flerårigt fängelsestraff för inblandning i den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Laskar har därefter ägnat sig åt fortsatt politisk aktivism, vilket inte har hindrat henne från att publicera sig, till exempel i LO-finansierade vänstertidskriften Arena.

Hon tycks även ha någon professionell förbindelse med institutionen för genusvetenskap mm. vid Stockholms universitet, och synes numera vara lektor vid Linköpings universitet.

Kidnappningen av Anna-Greta Leijon syftade till, att förmå Västtysklands regering att frige medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan.

Baader-Meinhof-ligan använde sig av ett emblem som uppvisar en röd femuddig stjärna belagd med en Heckler&Koch MP5 och texten RAF. Det återges uppe t. v. De mördade som sagt 34 människor.

Denna liga hade som du såg samarbete med den antisionistiska terrororganisationen PFLP, vars syfte är att med våld utplåna den judiska staten Israel.

En annan som samarbetade med PFLP var Jan Guillou. År 1969 besökte han ett träningsläger i Jordanien, ett besök som bland annat resulterade i dessa bilder (källa):

På den övre högra bilden ser du honom iförd den svenska k-pisten m/45 i som det uppges egyptisk licenstillverkad version ”Port Said”. (Men sådär håller man verkligen inte en k-pist när man skjuter – om man inte vill få brännskador på handflatan förstås!) På den nedre bilden står han i dess mitt och håller fram vad som antagligen är en AK-47 Kalashnikov.

Nu kommer två bilder på terroristen Leila Khaled från just PFLP, även hon iförd Kalashnikov. Hon bjöds in till Sverige så sent som i år. Läs vad Per Gudmundsson skriver om detta här och här. Bland finansiärerna fanns som du ser den svenska statliga myndigheten Kulturrådet. Johan Lundberg har faktiskt skrivit om detta också.

Khaled ja hon var ju flygplanskapare hon. Syftet var att utplåna Israel, fast den gången dödades inga. Nu är hon med i PFLP:s centralkommitté och vill fortfarande utplåna Israel.

Khaleds vapen är Kalashnikov, Guillous k-pist, RAF använde Heckler&Koch – och massmördaren på Utøya han använde Ruger Mini 14. Många vapen blir det …

Jag har bara i denna bloggning även räknat upp många personer – Manga, Laskar, Guillou, hela RAF, hela PFLP inklusive Khaled som inte dragit sig för att antingen själva gripa till våld för att mörda oskyldiga människor eller också stödja sådant våld, som syftar till att antingen angripa den västerländska demokratin (t. ex. RAF) eller utplåna Israel (PFLP). Vissa innehar statliga anställningar, andra inbjuds till Sverige med stöd av statliga myndigheter.

Medan Breivik i Norge måste betecknas som en ensam galning, finner vi här väldigt många människor på vänsterkanten, som stödjer eller i de flesta fall själva utövar våld och begår mord. Svenska staten har till synes inget problem med detta.

För detta våld tycks det alltså finnas en större tolerans än för Breiviks våld. Varför då?

Just den frågan ställer också Johan Lundberg i Axessbloggen:

Varför är det kort sagt mer problematiskt med kritiker av människor som döper sina kollektiv efter västtyska terrorister än med människor som döper sina kollektiv efter västtyska terrorister? Varför ska inte kritikerna av Edda Manga, Mattias Gardell och Pia Laskar ha samma rätt att komma till tals som Edda Manga, Mattias Gardell och Pia Laskar? Det är de frågor som man skulle vila ha svar på av Anders Lindberg och Bengt Göransson – liksom av många andra av de svenska opinionsbildare som tagit den norska tragedin som förevändning för att försöka likrikta det svenska debattklimatet och spy ut sitt hat mot oliktänkande.

Nja, de kanske inte svarar. Men vänstern har förvisso annars ett svar. Det kallas ”repressiv tolerans” och formulerades av den f. d. vänsterikonen Herbert Marcuse (avliden 1979). Han sade ju, att ”tolerans som innebär frigörelse” innebär ”intolerans gentemot rörelser från höger och tolerans gentemot rörelser från vänster” (Marcuse i Kritik av den rena toleransen, Stockholm : Aldus, 1969, s. 131.)

För vänstern är alltså allt som uppfattas som vänster tolererat – även mord. Allt annat tolereras inte. Om det är detta som Bengt Göransson kallar ”politiskt korrekt” – vilket jag befarar – ja, då kommer vi att se mycket mera vänstervåld utfört av många fler personer än vad den ende massmördaren Breivik presterat. Det har redan skett – 34 mördade av RAF; hur många av PFLP, för att inte tala om Stalin – och kommer att fortgå om den repressiva toleransen fortsättningsvis likställs med det politiskt korrekta.

Men varför är det mera rätt när vänsterfolk mördar människor än när Breivik gör det?

Breivik är i ljuset av allt detta tyvärr närmast att beteckna som undantaget som bekräftar denna regel: Det är vänsterkrafterna som står för det mesta våldet, de flesta övergreppen, de flesta politiska morden. Ofta har detta våld tyvärr också syftat till att i samverkan med palestinska antisionistiska terroriströrelser försöka utplåna Israel.

Ship to Gaza och Mattias Gardells engagemang i detta elände, måste också ses i ljuset av detta faktum.

Tillägg 2011-07-27: Man ska i detta sammanhang inte glömma italienska Brigate Rossi, Röda Brigaderna, som anges ha 75 mord på sitt samvete, och som ska ha finansierats och tränats av PLO, dvs. den organisation som numera vill att FN ska erkänna Palestina som stat och som består bl. a. av al-Fatah, en organisation som har som syfte att utplåna Israel.

Länkar: DN, Sveriges Radio, Dagen.

En vintersaga

Vanligtvis välunderrättade källor (dvs. Krösa-Maja) uppger enligt Ryska Posten, att israeliska kommandostyrkor i en attack mot Vasastan, Stockholm, avdagatagit ”världens bästa Karlsson”, nämligen Karlsson på taket, detta i syfte att använda hans särpräglade organ (dvs. propellern) som reservdel i israeliska helikoptrar.

Lillebror är förkrossad.

Det finns tyvärr även bildbevis:

Sapere Aude! kan nu dessutom avslöja, att såväl FOI (Fältjägarcorpsens forskningsinstitut) som Kungl. Junibackens Regemente tycks vara inblandat i detta svenska militära samarbete med ockupationsmakten Israel.

Usch!

På följande bild ser vi nämligen tydligt Karlsson-propellern (KP m/09 – Nato-beteckning Sh-t h-t th- f-n) i aktion i ett av Regementet, FOI och IDF (Israels försvarsmakt) gemensamt genomfört fingerat anfall mot en fullskalemodell av Klippmoskén på Djurgården i Stockholm.

Det uppges vidare att strider uppstått i Bullerbyn rörande den långvariga konflikten om östra Mellangården. Ska den rätteligen tillhöra Sörgården eller Norrgården? Lotta på Bråkmakargatan är inte oväntat upprörd. Mera följer snart.

Donald Boström låter slutligen meddela, att han som vanligt inte har några som helst bevis för någonting – i synnerhet inte för allt detta. Men, säger han: ”Saken måste naturligtvis utredas”. Och Richard Goldstone är som vanligt synnerligen beredd att åta sig även detta ärofulla uppdrag.

Länk från Wikipedia: Karlsson på taket.

(Tack Alex Ruderman för inspiration – och för en av bilderna ovan!)

***

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Donald Boström, Astrid Lindgren, Bullerbyn, Richard Goldstone, Lotta på Bråkmakargatan, Karlsson på taket, Junibacken, FOI, IDF, Israels försvarsmakt, Krösa-Maja, Klippmoskén

Moskéer och minareter!

Rubriken låter nästan som ett av kapten Haddocks kraftuttryck. Och i verkligheten har just sådana byggnadsverk, precis som andra religiösa byggnadsverk, t. ex, kyrkor, använts inte minst som uttryck för religiös kraft och religiöst inflytande.

Intressant nog har dessa byggnadsverk ofta uppförts på platser som tidigare varit helgade åt andra religioner eller gudar.

Gamla Uppsala kyrka anses ju vara uppförd på platsen för ett hedniskt tempel.

Alldeles invid Flistads kyrka i Västergötland finns också en stor gravhög från hednatiden.

Några exempel på hur hedniska kultplatser tagits över av kristendomen.

Det finns också exempel på att kristna kyrkor tagits över av andra religioner. Det mest kända av dem är väl kyrkan Hagia Sofia i Bysans, nuvarande Istanbul, numera moské.

Och här och här kan man läsa att metodistkyrkan i Gävle också har blivit moské och kommer att förses med minaret.

Det kan gå åt motsatt håll också. I Christian Science Monitor kan man läsa om hur fundamentalistiska hinduer år 1992 förstörde Babur-moskén i Ayodhya i Indien, som ansågs ha varit uppförd på platsen för ett hinduiskt tempel. Här en film:

Sedan har vi Mecka och Kaba, den heliga stenen, som enligt vissa muslimer bevisligen utgör världens medelpunkt så till den grad att man vill flytta noll-meridianen dit från Greenwich. Läs här vad BBC skriver om saken.

Så här ser det ut i Mecka.

Före islam var Mecka en plats för ”månggudadyrkarne”. Enligt Karen Armstrong (Muhammed : En biografi, Månpocket, 2004, s. 45, 69f.) var al-Lah en av dessa många gudar, som av Mohammed utpekades som den ende guden.

Mecka ligger därmed alltså också på sätt och vis på en tidigare religions heliga plats.

Islam har också tagit över judendomens heligaste plats, tempelberget i Jerusalem, och där uppfört åtminstone tre moskéer (Klippmoskén, al-Aqsa-moskén och Marwani-moskén). Man frågar sig hur muslimerna hade känt det om judarna hade uppfört en synagoga på ruinerna av ett raserat Kaba, eller hur de kristna hade uppfattat det om Peterskyrkan i Rom hade inretts till moské.

Men inget av detta utom muslimernas övertagande av tempelplatsen har skett i verkligheten. Den som vill veta hur sådant känns i verkligheten kan alltså fråga judarna.

Så här anses templet ha sett ut en gång.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Ayodhya, religion, kristna, judar, muslimer, Jerusalem, Babur-moskén, al-Aqsa-moskén, Klippmoskén, tempelplatsen, Indien, Mecka, Rom, Peterskyrkan, Kaba, Flistad, Gamla Uppsala

Karikatyrer och folkhemsislam

Här finns ett antal helt andra karikatyrer, hämtade från arabisk/muslimsk press. Ska vi bli förbannade? Ska vi bränna någon ambassad? Ska vi kräva ursäkter? Nej, vi ska i stället argumentera, presentera motbilder – och bemöta dem som de nazister/islamofascister de är.

Idag på Aktuellt 18 krävde Hizbollah-ledaren Hassan Nazrallah i Libanon att Västerlandet skulle införa lagstiftning som förbjuder ”medierna i väst att kränka vår profet”. Detta ligger helt i linje med vad en av islamismens mest martialiska företrädare, Seyyid Qutb, som tillhörde det Muslimska brödraskapet, hävdar. Ett viktigt element i erövringen av västerlandet är enligt honom nämligen just det att västerlandet anpassar sin lagstiftning till islam. Jfr. hans bok Milestones, Damaskus : Dar Al-Ilm, 2003, s. 57 (som du kan beställa på Bokus förresten.) Där heter det, att ”Islam provides a legal basis for the relationship of the Muslim community with other groups … This legal formulation is based on the principle that Islam … is a universal Message which the whole of mankind should accept or make peace with. No political system or material power should put hindrances in the way of preaching islam. It should leave every individual free to accept or reject it, and if someone wants to accept it, it should not prevent him or fight against him. If someone does this [dvs. strider mot den som vill acceptera islam], then it is the duty of Islam to fight him until either he is killed or until he declares his submission”. Död eller underkastelse, alltså. ”Folkhemsislam” eller …, ja vad?

Islamismen hotar och mördar

Här är en länk till Per Bauhns artikel på Brännpunkt i dagens SvD. Han sätter fingret exakt på kärnan i den pågående konfrontationen mellan islam och västerlandet. Ni kan läsa själva – artikeln är mycket insiktsfull i flera avseenden som jag hoppas återkomma till – men följande konklusion förtjänar att upprepas: ”Den militanta islamismen har en egen obehaglig dubbelmoral när det gäller just ‘islamofobi’. Först hotar man dem till livet som provocerar den egna religiösa känsligheten. Sedan, när människor blivit vederbörligen uppskrämda, gör man deras rädsla till en anklagelsepunkt”. Men vad mera är, skulle jag vilja tillägga, man inte bara hotar, utan tom. dödar dem (World Trade Center och Theo van Gogh t.ex.) Och man hotar inte bara just dem som upplevs provocera, utan även oskyldiga människor som på något sätt förknippas med dem – det var t.ex. inte Danmark som stat eller dess folk som publicerade karikatyrerna; ändå kräver man att Danmark som stat skall agera.

Hamas, Bjereld, Jyllands-Posten, MEMRI och den islamistiska terrorn

Man funderar, eller hur? Visst är det jobbigt att islamisterna – en del skulle med viss rätt kalla dem ”islamofascister” – vann valet i ”Palestina”; att professor Ulf Bjereld i SvD den 30 januari tycker att ”västvärlden” borde erkänna resultatet (så som vi erkände att Hitler segrade i Tyskland kanske?); att Jyllands-Posten bombhotats för sina bilder på vad som i vissa fall uppges vara profeten Mohammed (som ingen vet hur han såg ut); att Iran vägrar vika sig för vad som för en gångs skull kan kallas ”världssamfundet”. – För första gången i svensk press har dock – såvitt jag vet – Aftonbladet publicerat en kommentar från MEMRI, nämligen till islamisters hot om attacker även mot vårt land – Sverige. National Review (Nov. 21, s. 10) anser att ett världskrig pågår, just mot islamismen ”and it will be a long one”. ”[T]he cancer of Islamic terrorism continues to metastasize” menar man vidare. Jag är böjd att hålla med. Kriget kommer – allt närmare Sverige, men inte på grund av Sveriges och västerlandets tolerans, utan på grund av islamisternas intolerans. Sådan är min sorgsna prognos.

Hamas vann valet – demokratin och friheten förlorade

Den islamistiska terrororganisationen Hamas, som vill utplåna Israel, har vunnit valet i ”Palestina”. Hitler vann som sagt också val i Tyskland på sin tid. Hans budskap i de valen gick helt säkert inte i första hand ut på att ”utplåna Polen” eller att ”utplåna judarna”. Hamas’ valbudskap har på motsvarande sätt helt säkert inte i första hand gått ut på att ”utplåna Israel”. Likafullt var och är det deras syfte. Hitler lyckades tillfälligt med Polens utplåning. Låt oss för demokratins, frihetens och fredens skull hoppas att Hamas aldrig lyckas med sitt nazistiska, antisemitiska och antidemokratiska syfte att utplåna Israel. Det är nämligen därför Hamas har sina skolor och ”sociala inrättningar”. Inte för dess egen skull, utan entydigt just för att utplåna en demokratisk grannstat – en sådan stat som FNs stadga menar att vi skall leva tillsammans med som ”goda grannar”. Goda grannar vill absolut inte utplåna varandra. Men Hamas vill …

Ytterligare tecken i tiden

1. Hamas har vunnit en del val på Västbanken/Judéen-Samarien – igen. Låt se hur länge Abu Mazen klarar sig kvar. Hamas har legat lågt på terrorfronten sista tiden, och Kassam-beskjutningarna har minskat. Deras nazistiska taktik har så långt visat sig fruktbar. Parallellen med Tyskland är klar. Nazisterna där kom också till makten på demokratiskt sätt. Men eftersom Hamas mål är att utplåna Israel, inte att vinna demokratiska val, lär deras taktik när de väl kommit till makten bli den Hitler använde: krig. Och deras öde lär bli Hitlers: ”Undergången” – för att citera titeln på en aktuell film. Frågan är blott hur många palestinska araber som ska dö förgäves innan dess – och hur många judar?

2. Hisbollah i Libanon använder sig f.ö. av s.k. ”hitlerhälsning”. Detta enligt följande foto. Frågan är: Varför då? Det mest näraliggande svaret är väl att det beror på att de faktiskt är nazister. Någon däremot?

3. Dmitri Vasserman granskar TT. Se länk här. Det verkar som om TT i sin rapportering både förvanskar andra nyhetsbyråers ”telegram” samt också lägger till egna synpunkter, i synnerhet gällande arabernas konflikt med Israel. Jfr. denna länk. Dagens Nyheter och Metro har f.ö. sagt upp samarbetet med TT. Det framstår som ett ganska bra beslut.

4. Slutligen är frågan för dagen varför man aldrig i svenska media får höra/läsa, att Hamas m.fl. nazister faktiskt är terrororganisationer – t.ex. enligt EU. T.ex. framgår TT:s nyspråk här. Så, om vi söker klarspråk i stället för nyspråk får vi nog leta annorstädes – än hos svenska media alltså.