Vem bestämmer vem som är svensk?

Det är onekligen en intressant fråga i dessa dagar, eller hur!

Sverigedemokraternas Björn Söder, foto t.h., tillika andre vice talman i Sveriges Riksdag, har för sin del kanske inte svarat på frågan, men ändå gett sin syn på saken. För detta har han fått utstå såväl spott som spe, såväl i Sveriges Riksdag, som annorstädes. Närhelst en Sverigedemokrat uttalar sig så reser sig nämligen hela gammelmedia”eliten” och alla de politiskt korrekta som en man för att vederlägga, stämpla och svartmåla.

Inte alltid med helt vällyckade resultat.

Exempel: I Riksdagen har flera riksdagsmän på olika sätt förnedrat sig själva genom att tilltala Björn Söder i sin egenskap av tjänstgörande talman och därmed Rikets näst efter Konungen högste företrädare på ett sätt som också förnedrar Riksdagen. Inte minst gäller det Rossana Dinamarca (V), foto t.v., som uttalade att Björn Söder ”inte är min talman”. Ytterligare uttalanden i samma demokratiföraktande anda har gjorts av Jan Lindholm (MP), Karin Rågsjö (V) och Pernilla Stålhammar (MP).

Till Rossana Dinamarca kan man då bara säga att om hon inte kan respektera den demokratiska ordning enligt vilken Björn Söder utsetts till vice talman, så bör hon lämna Sveriges Riksdag.

Sveriges Riksdag är Rikets högsta myndighet. Den förtjänar respekt, liksom dess ledare och talmän, detta oavsett om de heter Björn Söder eller något annat.

Åter till huvudsaken:

Hermann Göring påstås ha uttalat följande: ”Wer ein Jude ist, bestimme ich”. Dvs: Det är jag som bestämmer vem som är jude. Uttalandet har även tillskrivits den av Adolf Hitler i Mein Kampf hyllade borgmästaren i Wien Karl Lueger.

Men det är nog inte vare sig Björn Söder eller Hermann Göring som har avgörande inflytande på att bestämma vem som är svensk.

Sveriges Riksdag, som nog inte heller har ett avgörande men dock ganska stort inflytande, ansåg sig dock för en tid sedan – år 1992 närmare bestämt – kunna definiera vem som är same, som det heter på samiska, eller lapp som det väl fortfarande heter på svenska. Det finns nämligen en sametingslag, antagen just år 1992, som du kan finna här.

I denna lag kan man då läsa följande:

2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.
Vad som sägs i första stycket 3 gäller inte om länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är same. Lag (2006:803).

Såpass. Riksdagen har alltså infört en definition på vem som är same/lapp. I strikt mening visserligen bara tillämplig för rösträtt till sametinget, men ändå.

Det vore då väldigt spännande om Riksdagen på motsvarande sätt vänligen kunde bestämma definitionen på Sveriges fyra andra ”nationella minoriteter”, nämligen sverigefinnar, judar, romer (som på svenska kallas zigenare) och tornedalingar.

Ännu mera spännande vore det om Riksdagen kunde bestämma definitionen på majoritetsbefolkningen, nämligen på vem som är svensk! I vissa högljudda kretsar tycks det vara tillräckligt att man en gång beträtt Sveriges territorium, för att anses som svensk. Det verkar lite långsökt dock, enligt min ringa mening.

Men om man följer Sveriges Riksdags definition på vem som skall anses vara lapp – nu pratar jag svenska, inte samiska – borde definitionen på vem som skall anses vara svensk bli följande:

Med svensk avses … den som anser sig vara svensk och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft svenska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft svenska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sveriges Riksdag.
Vad som sägs i första stycket 3 gäller inte om länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är svensk.

Byt ut ordet ”svensk” mot jude, zigenare, sverigefinne eller tornedaling och språket ”svenska” mot ditt språk och kolla om du som tillhör någon av dessa erkända minoriteter tycker att det som gäller lappar även gäller för dig.

Och du som enligt denna definition är svensk, vad tycker du?

Inte minst intressant är denna fråga: Vad tycker du som enligt denna definition inte vare sig är lapp, jude, zigenare, sverigefinne, tornedaling eller svensk? Men som ändå bor i Sverige. Vad är du?

Och för att anknyta till detta inläggs rubrik: Vem bestämmer? Sveriges Riksdag har gjort det i lapparnas/samernas fall. Men vem bestämmer om oss andra då?

Knappast är det Rossana Dinamarca och hennes demokratiföraktande gelikar i vart fall!

De totalitära rörelsernas behov av fiender

Som jag och flera andra anser, har de senaste etthundra åren präglats av två totalitära rörelsers uppgång och fall, nämligen kommunismen och nazismen. Vi ser nu en tredje totalitär rörelse på uppgång, nämligen islamismen. Låt oss hoppas att den snart också ska falla.

Jag har tidigare bloggat om de stora likheterna dem emellan, bland annat när det gäller anspråk på världsherravälde, erövring genom krig, total kontroll över såväl individ, samhälle som stat. Läs t. ex. här.

Det finns dock ytterligare en aspekt hos dessa rörelser/ideologier som förtjänar uppmärksamhet, nämligen det faktum att alla tre definierar sig genom, och närmast finner sitt berättigande i att identifiera och bekämpa en upplevd fiende.

För kommunisterna, närmast i leninismens skepnad, var det kapitalisterna som var den fiende som skulle bekämpas, besegras, underkuvas, elimineras eller dödas. För nazisterna var det judarna. För islamisterna är det – alla utom dem själva.

Några särskilda bevis för detta synsätt behöver väl knappast lämnas när det gäller kommunisterna. Om man läser Hitlers Mein Kampf framgår det tydligt att nazismen knappast vore möjlig utan antisemitismen. Judarna utmålas som själva orsaken till tyskarnas påstådda elände, ett elände som endast kunde avhjälpas genom bekämpandet av judarna.

På samma sätt utgör islamisternas indelning av världen i ”krigets hus” och ”islams hus”, dar al-harb respektive dar al-islam en variant av samma vi-och-de-tänkande. Endast i islams hus råder fred. Människor som bor någon annanstans befinner sig i krigets hus och måste bekämpas, underkuvas eller dödas.

Syftet i alla tre fallen är utplåning, utplåning av kapitalisterna, judarna och innevånarna i krigets hus. I vissa fall finns möjligheten till underkastelse. En kapitalist kunde omvända sig och en otrogen kan också underkasta sig islam och bli muslim eller i vart fall böja sig under den islamiska lagen.

Endast nazismen kräver judarnas utrotning, även om vissa islamister varit inne på samma tanke, såsom palestiniernas ledare under andra världskriget, stormuftin av Jerusalem Hajj Amin al-Husseini.

Alla dessa rörelser har alltså för sin själva existens tydligen ett behov av fiender att besegra.

Detta ska inte ske genom samtal eller ens övertalning utan genom våldsamt underkuvande. – Och hur skulle nazisterna i ord kunna övertyga judarna om att de måste dö?

I psykologiska termer framstår det som att de som anammar kommunism, nazism och islamism i första hand inte gör det genom att bejaka sin egen identitet, utan genom att förkasta, negera och ta avstånd från andras verkliga eller inbillade identiteter. ”Kapitalisten” identifierar väl oftast inte sig själv som kapitalist, innevånaren i ”krigets hus” identifierar sig inte själv så. Det är i stället anhängarna av de totalitära rörelserna som först tillskriver andra människor dessa identiteter för att sedan kunna förkasta och angripa dem. Detta gäller även de enligt Hitler förhatliga egenskaper som han falskeligen tillskriver judarna.

I stället för att föregå med gott exempel, utpekar man andras påstådda dåliga exempel, och förflyttar därmed fokus från sig själva, från vad man egentligen vill uppnå (om något), till andras inbillade tillkortakommanden.

Detta kan tolkas som att man själva har en svag identitet, en ”negativ självbild”, en som kan stärkas, inte i absoluta termer utan endast relativt mot andra och då endast genom att försvaga andras identiteter/självbild. Det gäller alltså inte i första hand att utveckla sig själv, utan att ”avveckla” (förminska) andra. Det gäller inte att visa fram sig själv som ett gott exempel, utan mera att ta kål på andras förment dåliga exempel.

Detta är i allt en mycket negativistisk syn på tillvaron, en tillvaro som blir meningsfull endast genom att man identifierar fiender att bekämpa.

En mera positiv syn är enligt min mening den att uppfatta sina medmänniskor i första hand som vänner snarare än fiender, detta oavsett om de är kommunister, nazister, islamister, kapitalister, judar eller boende i krigets hus. Människor är sociala varelser och beroende av varandra, inte i grunden till följd av någon av dessa egenskaper utan just därför att de är människor som kan erbjuda varandra hjälp, stöd, kunskaper och erfarenheter som andra saknar.

Alla människor har fel och brister, men alla människor har också någonting som andra människor behöver. Jag tror att varje människa har någon unik egenskap, förmåga eller kunskap som andra människor saknar och behöver. Det gäller då att ta fasta på detta och inte på felen och bristerna. Varje människa blir då viktig för gemenskapen.

Så uppstår mänsklig gemenskap, fred och utbyte till ömsesidig nytta och allmänt välstånd. En fokusering på andras förmenta fel och brister ger däremot upphov till motsatsen, krig och misär.

Vi har inget behov av fiender för att skapa välstånd. Vi har behov av vänner. Vänner får vi inte genom att tvinga andra människor till underkastelse eller genom att bekriga dem. Vänner får vi genom att räcka varandra handen och ta emot det goda som människorna har att erbjuda varandra, det goda som ändå i grunden är så mycket mer och viktigare än det onda vi som felbara människor ändå tyvärr inte kan undgå att göra.

Svårigheten är då att veta vad som är ont och gott, visst. Men ett kan vi väl ändå vara överens om: Behovet av fiender är ett ont behov. Alltså är kommunismen, nazismen och islamismen onda rörelser och ideologier.

***

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, islamism, frihet, demokrati, antisemitism, nazism, kommunism, krig, fred, fiender, vänner, judar, kapitalister, krigets hus, dar al-harb, dar al-islam, islams hus, stormuftin av Jerusalem, Adolf Hitler, Mein Kampf, leninism, underkastelse, Hajj Amin al-Husseini

Hebron idag: Die Fahne hoch …

… die Reihen fest geschlossen. Fatah marschiert:

Nja, Fatah står ju förresten stilla på bilden, när de heilar. Och förresten lär nog den vexillologiskt bevandrade protestera mot att kalla det fanstyg som förekommer på bilderna för en fana, då det snarare är att anse som en flagga.

Men ändå.

Så, vad ”fan” är nu detta? Jo, enligt vad som framgår av Arutz Sheva och på bloggen Jihad i Malmö, har en nazistflagga hissats i Hebron, ”Västbanken”.

Dessa eländiga bilder animerade mig att – med vissa ändringar ovan och nedan – citera den tyska nazistsång vars fulla text du finner här. Den verkar med dessa smärre ändringar mycket lämpad som en Fatahs eller Hamas’ kampsång. Och det skulle inte förvåna mig om den redan används som en sådan.

”Die Grünen Bataillonen” paraderar heilande under naziflaggan (åtminstone i detta mitt lilla ”collage”). Hitlers bundsförvant, den palestinske stormuftin av Jerusalem, Arafats släkting Hajj Amin al-Husseini som i likhet med Hitler ville utrota judarna, kan av allt att döma vara stolt över sina ättlingar.

Vad visar detta egentligen om dem som hissar naziflaggor och gör nazisthälsningar? Knappast på någon vilja till försoning i alla fall.

Snarare på en vilja till utrotning …

”Inget utrymme för judar på västbanken”, var det ja. Troligen inte i själva Israel heller om islamonazisterna får som de vill.

För att en sista gång travestera den likaledes eländiga sången: ”Nun flattern Hitlerfahnen über Barrikaden”. Ja, faktiskt är det så. Detta sker nu i Hebron, i år, 63 år efter den sista(?) utrotningens slut …

Tillägg 2009-01-23: ”Know thy enemy” brukar man ibland säga. I detta syfte försöker jag tränga mig igenom Hitlers Mein Kampf. På sidan 137 i andra delen (Stockholm : Hägglunds förlag, 1992) finner man följande ord om vad hakkorset står för enligt Hitler:

”hakkorset symboliserar vår uppgift att kämpa för den ariska rasens seger och samtidigt segern för det skapande arbetets tanke, vilken varit och skall förbli antisemitisk”.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Horst Wessel-sången, Västbanken, Hebron, nazisthälsning, nazistflagga, Arutz Sheva, Jihad i Malmö, Fatah, judar, Israel, palestinier, Stormuftin av Jerusalem, islamonazism, försoning, utrotning

Islamismens "Mein Kampf" på svenska

Nu är jag – preliminärt – klar med min översättning till svenska av Seyyid Qutbs bok Milstenar. Förbättringar och kommentarer kommer sannolikt senare – och förslag till förbättringar mottas dessutom mycket gärna!

Om du vill läsa denna islamismens ”Mein Kampf” på svenska, kan du ladda ned den härifrån. (Word-format)

***

Läs även andra bloggares åsikter om Islamismen, Mein Kampf, Milstenar, Seyyid Qutb