Några notiser om Netanyahu, "palestinierna", sanningen och finansministern

Benjamin Netanyahu och hans parti Likud segrade i det israeliska valet i veckan. Stort grattis! – Fast det var ju inte önskvärt av islamistkramarna runtom i världen att en person som så tydligt står upp för försvaret av Israel och Västerlandet skulle vinna. Nej, mera eftergifter åt islamisterna är vad som tyvärr eftersträvas på många håll. Läget förbättrades inte av att Netanyahu inte förutsåg någon tvåstatslösning mellan Israel och ”Palestina” under hans kommande mandatperiod. Detta tolkas, bland annat av USA:s president Obama, som att Netanyahu inte alls kan tänka sig en sådan lösning. Det är en övertolkning. Vad Netanyahu sade var blott, att den inte är möjlig i den nära framtiden. Och vad mera är: Det beror inte alls på Israel eller på Netanyahu.

Som Charles Krauthammer skriver i kanadensiska National Post: Tvåstatslösningen är inte omöjlig på grund av Netanyahu utan på grund av att palestinierna inte vill ha någon.

Man kan knappast skuldbelägga Israel eller Netanyahu för att araberna aldrig eftersträvat och fortfarande inte eftersträvar någon tvåstatslösning. Arabstaterna förkastade ju från början FN:s delningsplan av år 1947 och fortsätter att förkasta. De palestinska araberna har dessutom i stället skapat organisationer som syftar till att utplåna Israel (bl.a. Fatah, PLO, PFLP, Hamas). I den miljön är det inte konstigt att det under hittills ca 67 års tid inte gått att skapa någon tvåstatslösning. Den som trodde att det nu, under Netanyahus kommande korta mandatperiod, plötsligt skulle vara möjligt att genomföra det som under hittills ca 67 års tid alltid visat sig omöjligt på grund av arabernas vägran, måste vara oändligt naiv.

Men när Netanhyahu påtalar att det även nu är omöjligt är det ändå han, inte arabsidan som träffas av kritiken! Det framställs som att det är han och den israeliska sidan som är emot fred, inte arabsidan!

Sanningen är dock den omvända. Det har historien visat med stort eftertryck. För den som vill se …

Varifrån kommer ”palestinierna”? Ja, ingen tycks veta, inte ens de själva:

Källa.

Vad är sanning? För ett tag sedan kunde vi läsa om en lärare som tillrättavisades av sin rektor/”utbildningssamordnare” när han inte velat ge en elev rätt som hävdade att Förintelsen inte hade ägt rum. I ett debattinlägg i dagens DN, författat av Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss ges bakgrunden:

Nyligen kunde vi läsa i Dagens Nyheter (26/2) om en elev som på en SFI-kurs i Helsingborgsskolan hade förnekat Förintelsen och påstått att den var ett påhitt och en judisk konspiration. Läraren reagerade och upplyste eleven om att resonemanget var nonsens.

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta” … .

”Fakta mot fakta”? I fysiken talas det om parallella världar mm. Men vår svenska och internationella värld och verklighet är en. Förintelsen har ägt rum i just denna värld, i denna verklighet. Att kämpa mot verkligheten är inte så lyckat. Att som rektor ge eleven rätt att leva i en annan verklighet och kämpa mot vår verklighet är måhända en alltför human åtgärd. Därigenom förpassar rektorn nämligen eleven bort från och ut ur vår värld, till ett parallellt universum där Förintelsen måhända inte inträffat. Men därmed gör rektorn eleven en björntjänst, för eleven, liksom Förintelsen, existerar alltjämt i vårt universum, i vår verklighet. Det är då inte särskilt snällt att låta eleven även fortsättningsvis tro att han lever i en annan värld, i ett annat universum. Då blir det problem!

DNs debattörer har även en hel del andra tänkvärda poänger. Artikeln rekommenderas!

Någon j-vla ordning måste det vara även i Riksdagen! Vice talmannen Tobias Billström approcherades nyligen under sin ämbetsutövning i kammaren på ett hittills sällan eller aldrig skådat sätt av finansminister Magdalena Andersson som tyckte att talmannen borde inskrida mot en riksdagsman vars svar inte föll ministern på läppen. Som Billström riktigt påpekade får meningsskiljaktigheter dryftas i den vanliga riksdagsdebatten och inte avgöras genom någon talmannens åtgärd. Andersson var till en början ovillig att finna sig, men avbröt sina märkliga invändningar sedan hon av Billström uppmanats att ”inte käfta med talmanspresidiet”. SvT rapporterar, liksom DN. Rätt så!

Jag har tidigare noterat, att flera riksdagsmän före Andersson inte klarat att på ett respektingivande sätt fullgöra sina riksdagsmannauppdrag. Tvärtom:

I Riksdagen har flera riksdagsmän på olika sätt förnedrat sig själva genom att tilltala Björn Söder i sin egenskap av tjänstgörande talman och därmed Rikets näst efter Konungen högste företrädare på ett sätt som också förnedrar Riksdagen. Inte minst gäller det Rossana Dinamarca (V), — som uttalade att Björn Söder ”inte är min talman”. Ytterligare uttalanden i samma demokratiföraktande anda har gjorts av Jan Lindholm (MP), Karin Rågsjö (V) och Pernilla Stålhammar (MP).

Magdalena Andersson sällar sig nu till denna skara. Men Sveriges Riksdag är ingen lekstuga. Den är Sveriges högsta myndighet. Den och dess talmän behandlar man med den största respekt. Man följer spelreglerna. Eller också lämnar man riksdagen.

Låt oss hoppas att dessa riksdagsledamöters pajaskonster inte blir till en vana. För vad ska Sveriges folk tro om Sveriges riksdag om detta tillåts fortsätta eller om det utbreds än mer? En pajasriksdag är väl ingenting som någon kan ha förtroende för.

Vem bestämmer vem som är svensk?

Det är onekligen en intressant fråga i dessa dagar, eller hur!

Sverigedemokraternas Björn Söder, foto t.h., tillika andre vice talman i Sveriges Riksdag, har för sin del kanske inte svarat på frågan, men ändå gett sin syn på saken. För detta har han fått utstå såväl spott som spe, såväl i Sveriges Riksdag, som annorstädes. Närhelst en Sverigedemokrat uttalar sig så reser sig nämligen hela gammelmedia”eliten” och alla de politiskt korrekta som en man för att vederlägga, stämpla och svartmåla.

Inte alltid med helt vällyckade resultat.

Exempel: I Riksdagen har flera riksdagsmän på olika sätt förnedrat sig själva genom att tilltala Björn Söder i sin egenskap av tjänstgörande talman och därmed Rikets näst efter Konungen högste företrädare på ett sätt som också förnedrar Riksdagen. Inte minst gäller det Rossana Dinamarca (V), foto t.v., som uttalade att Björn Söder ”inte är min talman”. Ytterligare uttalanden i samma demokratiföraktande anda har gjorts av Jan Lindholm (MP), Karin Rågsjö (V) och Pernilla Stålhammar (MP).

Till Rossana Dinamarca kan man då bara säga att om hon inte kan respektera den demokratiska ordning enligt vilken Björn Söder utsetts till vice talman, så bör hon lämna Sveriges Riksdag.

Sveriges Riksdag är Rikets högsta myndighet. Den förtjänar respekt, liksom dess ledare och talmän, detta oavsett om de heter Björn Söder eller något annat.

Åter till huvudsaken:

Hermann Göring påstås ha uttalat följande: ”Wer ein Jude ist, bestimme ich”. Dvs: Det är jag som bestämmer vem som är jude. Uttalandet har även tillskrivits den av Adolf Hitler i Mein Kampf hyllade borgmästaren i Wien Karl Lueger.

Men det är nog inte vare sig Björn Söder eller Hermann Göring som har avgörande inflytande på att bestämma vem som är svensk.

Sveriges Riksdag, som nog inte heller har ett avgörande men dock ganska stort inflytande, ansåg sig dock för en tid sedan – år 1992 närmare bestämt – kunna definiera vem som är same, som det heter på samiska, eller lapp som det väl fortfarande heter på svenska. Det finns nämligen en sametingslag, antagen just år 1992, som du kan finna här.

I denna lag kan man då läsa följande:

2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.
Vad som sägs i första stycket 3 gäller inte om länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är same. Lag (2006:803).

Såpass. Riksdagen har alltså infört en definition på vem som är same/lapp. I strikt mening visserligen bara tillämplig för rösträtt till sametinget, men ändå.

Det vore då väldigt spännande om Riksdagen på motsvarande sätt vänligen kunde bestämma definitionen på Sveriges fyra andra ”nationella minoriteter”, nämligen sverigefinnar, judar, romer (som på svenska kallas zigenare) och tornedalingar.

Ännu mera spännande vore det om Riksdagen kunde bestämma definitionen på majoritetsbefolkningen, nämligen på vem som är svensk! I vissa högljudda kretsar tycks det vara tillräckligt att man en gång beträtt Sveriges territorium, för att anses som svensk. Det verkar lite långsökt dock, enligt min ringa mening.

Men om man följer Sveriges Riksdags definition på vem som skall anses vara lapp – nu pratar jag svenska, inte samiska – borde definitionen på vem som skall anses vara svensk bli följande:

Med svensk avses … den som anser sig vara svensk och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft svenska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft svenska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sveriges Riksdag.
Vad som sägs i första stycket 3 gäller inte om länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är svensk.

Byt ut ordet ”svensk” mot jude, zigenare, sverigefinne eller tornedaling och språket ”svenska” mot ditt språk och kolla om du som tillhör någon av dessa erkända minoriteter tycker att det som gäller lappar även gäller för dig.

Och du som enligt denna definition är svensk, vad tycker du?

Inte minst intressant är denna fråga: Vad tycker du som enligt denna definition inte vare sig är lapp, jude, zigenare, sverigefinne, tornedaling eller svensk? Men som ändå bor i Sverige. Vad är du?

Och för att anknyta till detta inläggs rubrik: Vem bestämmer? Sveriges Riksdag har gjort det i lapparnas/samernas fall. Men vem bestämmer om oss andra då?

Knappast är det Rossana Dinamarca och hennes demokratiföraktande gelikar i vart fall!