Tisdagsnytt från Sapere Aude!

Hoppsan! Förut var det ju lördagsnytt eller söndagsnytt som gällde. Men alla kära vänner kan nog räkna med nyheter i notisform närsomhelst tror jag. Inte minst bär detta inlägg syn för sägen. Således:

Ukraina Det har till inte alltför länge sedan funnits en och endast en stat som stått inför hotet att utplånas. Den staten heter Israel. Arabförbundets stater samt Iran och därtill en myckenhet terrororganisationer, såsom Hamas och Muslimska Brödraskapet, har föresatt sig att göra just detta, dvs. utplåna den judiska staten Israel.

Numera är jag benägen att vid sidan av den judiska staten Israel även utpeka den ukrainska staten Ukraina som utsatt för precis samma hot om utplåning. Om inte värre. För en del av Ukraina har redan ockuperats, erövrats och utplånats av den uppenbarligen anti-ukrainska entiteten Ryssland. Den delen heter Krim.

Idag når oss rapporter om att Ryssland fortsätter att försöka destabilisera rest-Ukraina genom att via sina handgångna män attackera ukrainska myndigheter i östra Ukraina, i Donetsk mfl orter. DN rapporterar. Läs även Foreign Policy.

Dessutom skriver Stig Fredrikson i en understreckare i Svenska Dagbladet att ”Propagandakriget avgör Ukrainas öde”. Det kan nog stämma till en del. Visserligen har vi sett våld från ”utländska agenter” i Ukraina idag, men anti-ukrainsk propaganda lär därtill i hög utsträckning användas som ett led i den nuvarande ryska imperialistiska strävan att faktiskt utplåna Ukraina! Precis som islamonazisternas förtäckta propaganda utgör ett led i strävan att skapa ett islamistiskt världsomspännande imperium där såväl Ukraina som Israel – och Sverige! – utplånats som självständiga stater. I slutändan är det dock kallt stål som avgör. Något som Ukraina inte kunde sätta emot när Ryssland annekterade och ockuperade Krim.

Frågan är vem – om någon! – som tänker hjälpa Ukraina att med kallt stål stå emot den ryska imperialismens uppenbara avsikt att utplåna Ukraina?

Claes Arvidsson skriver i en gästledare i samma tidning att det finns högerextremister som hjälper Putin. Till dessa tycks han räkna Sverigedemokraternas ungdomsförbund.

Samtidigt vet vi att Sverigedemokraterna tagit avstånd från Rysslands annektering av Krim samt som enda riksdagsparti yrkat att Sverige ska upphöra med biståndet till antisemiterna i Palestina.

Så ”Vem i hela världen kan man lita på?”, för att citera Nationalteatern.

Svaret är nog: ”Ingen”. Inte fullt ut i alla fall. Men att med kallt stål hjälpa såväl Israel som Ukraina borde nog ”alla” av lätt insedda skäl kunna stå upp för!

Källa.

Kvinnans ställning enligt islam Ja den verkar ju vara ganska tillbakasatt, åtminstone om man läser Pakistan Today. Det tycks som att någon slags pakistansk statlig myndighet vid namn ”Council of Islamic Ideology” har uttalat att ”women are un-Islamic and that their mere existence contradicted Sharia and the will of Allah”. Vidare:

After declaring women to be un-Islamic, Shirani explained that there were actually two kinds of women – haraam and makrooh. “We can divide all women in the world into two distinct categories: those who are haraam and those who are makrooh. Now the difference between haraam and makrooh is that the former is categorically forbidden while the latter is really really disliked,” Shirani said.

He further went on to explain how the women around the world can ensure that they get promoted to being makrooh, from just being downright haraam. “Any woman that exercises her will is haraam, absolutely haraam, and is conspiring against Islam and the Ummah, whereas those women who are totally subservient can reach the status of being makrooh. Such is the generosity of our ideology and such is the endeavour of Muslim men like us who are the true torchbearers of gender equality,”

Det var väl trevligt då. Nå men kvinnor får väl andas i alla fall? Nja, det beror på deras huvudmäns vilja:

The CII meeting also advised the government that to protect Islam women’s right to breathe should also be taken away from them. “Whether a woman is allowed to breathe or not be left up to her husband or male guardian, and no woman under any circumstance whatsoever should be allowed to decide whether she can breathe or not,” Shirani said.

Sådan är den ”gender equality” som står till buds enligt åtminstone en – enligt min mening särskilt vidrig – gren av islam. Låt oss hoppas att den inte har särskilt många anhängare.

Forskarstöd för vänsterextremism I Dagens Nyheter skrev för några dagar sedan ett antal statsvetare och sociologer, bland annat från Göteborgs universitet, om att en statlig utrednings ”Förslag mot extremism hotar demokratisk grund”. Utredningen utsätts för kritik.

Skribenterna tycker bland annat att den ”autonoma vänstern”s ideologi ”präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer. Vari ligger det demokratipedagogiska att myndighetspersoner behandlar ungdomar som vill ha stärkta rättigheter för dessa grupper, eller vill att fler samhällssfärer ska demokratiseras, som ett potentiellt extremisthot?”.

OK. Så när en företrädare för Antifascistisk aktion och Revolutionära Fronten knivhugger en nazist, utgör det ett ”krav på mer demokrati”? Detta har skett för inte så länge sedan i Kärrtorp, eller hur. Läs här och här. Att den misstänkte tillhört både AFA och Revolutionära Fronten framgår här.

Hur kan man, i ljuset av vad denne man presterat, definiera detta agerande som ett krav på ”mer demokrati”?

Svårt, tror jag. Men sociologerna på Göteborgs universitet har tydligen inga problem därmed!

Jag börjar mer och mer förstå varför sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet inte ville släppa upp min avhandling i sociologi till disputation. Den innehåller förvisso inga ursäkter för våldsbenägen vänsterextremism till skillnad från inlägget i DN, tvärtom. Så kan det gå om man är tillräckligt naiv. Jag var det en gång, men inte mera.

Mats Skogkär berör problematiken i Sydsvenska Dagbladet. Ett samband finns även med vad som kallas repressiv tolerans. Bland annat om detta kan du läsa här.

”Medierna springer nazisternas ärenden” Så lyder rubriken på en artikel av Erik Hörstadius i Affärsvärlden.

Han skriver bland annat att

Säpo pekar ut de vänsterextrema som det största demokratihotet. Folket på den kanten är både fler i antal och mer brottsaktiva. De är också mycket mer benägna att ge sig på samhällsinstitutioner, som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Och den antidemokratiska grenen Mötesstörning står i en klass för sig.

Ändå är det de högerextremas våld som skapat de stora rubrikerna på sistone. Dels efter det urartade mötet i Kärrtorp i vintras, dels efter vänstermanifestationen i Malmö härom veckan. I båda fallen med allvarliga knivskador som följd. I Kärrtorp var den värst drabbade en höger­extrem, vilket knappt skymtade fram i rapporteringen eftersom han var ”olämplig” som offer, medan samma medier gjorde ett stort nummer av att en vänsteraktivist blev sprättad i Malmö.

Varför är det så?

That’s all folks! I alla fall för idag.

"Israel behöver en ny politik" – men det behöver nog en del andra också!

Så lyder (inom citationstecknen) rubriken på huvudledaren i gårdagens Svenska Dagbladet (22/1), författad av Claes Arvidsson. Det kanske ligger någonting i det påståendet men, som Arvidsson också nämner, är Israel samtidigt enligt Freedom House ”fortfarande den enda fria staten i regionen”. Rapporten från Freedom House kan du ladda ned härifrån (pdf); Israel finns med på sid. 15.

Så sett har väl Israels politiker hittills ändå varit rätt framgångsrika i sitt värv. Att upprätthålla en fri stat trots upprepade och pågående angrepp decennium efter decennium från omgivande mer eller mindre ofria stater och organisationer vars enda syfte är och har varit att utplåna den enda fria staten i regionen: Israel. Det har de inte lyckats med, men Israel har lyckats med att förbli fritt!

Valet i Israel är nu överståndet. Jag läser en artikel, också i gårdagens SvD, med rubriken ”Israel väntas ta ett stort steg till höger”. De preliminära valresultaten tyder dock på att så inte blir fallet – vad man nu menar med ”höger”.

Artikelförfattaren, Catrin Ormestad, menar dock att det är ”ett som redan står klart: det nittonde knesset kommer att bli det mest högerextrema och nationalistiska i Israels historia”. Hon refererar i detta sammanhang till det nya partiet HaBayit HaYehudi som enligt dess ledare Naftali Bennett ”istället för att förhandla om fred” vill ”att Israel omedelbart ska annektera 60 procent av Västbanken”.

Om det är högerextremt och nationalistiskt att vilja annektera en del av ett av Israel i försvarskrig erövrat territorium som ingen fullt ut erkänd stat gör anspråk på, så är det väl i så fall ännu mera högerextremt och nationalistiskt att som arabförbundets stater, PLO, Hamas, Hisbollah, PFLP, Fatah och Iran vilja helt och hållet utplåna Israel och annektera hela Israels territorium. Eller? Det finns väl knappast något tongivande parti i Israel som vill utplåna en annan stat.

Men alla de ovan uppräknade staterna och organisationerna vill utplåna Israel. Detta har dock vad jag vet hittills inte föranlett några särskilt höjda ögonbryn ens, vare sig inom journalistiken eller i ”världssamfundet”.

Varför är det på detta viset?

Jag läser en tredje artikel i gårdagens välmatade SvD, nämligen en understreckare författad av frilansskribenten Håkan Lindgren med rubriken ”Världens största krig är osynligt i medierna”.

Lindgren har grävt fram en bok från år 2008 av Virgil Hawkins med titeln ”Stealth Conflicts : how the world’s worst violence is ignored”. Jag tar mig friheten att citera extensivt från Lindgrens text:

I början av boken har Hawkins ritat upp ett diagram som är svårt att glömma efter att man sett det: de senaste årens krig och konflikter rankade efter antal döda. Det visar en annan värld än den vi är bekanta med från tidningarnas utrikessidor. Överlägset störst är kriget i Kongo. Därefter kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. På sista plats (och det är förstås ingen slump att Hawkins har valt att sluta just där) kommer Israel-Palestina. Större än Israel-Palestina är bland annat konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal – hur mycket har vi fått läsa om dem?

Vidare:

Hawkins har räknat artiklar. De första två åren av kriget i Kongo, när omkring 1,8 miljoner människor dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina (2000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många.

Denna obalans bidrar till att forma folks uppfattning om världen. En opinionsundersökning bland en grupp universitetsstudenter i Australien (2003) visade att studenterna trodde att Israel-Palestina var världens dödligaste konflikt. Mer än hälften av dem svarade att det var den konflikt som de ansåg var i störst behov av en lösning. Detta intensiva fokus på Palestina samexisterar för övrigt med en närmast total medial likgiltighet för de omkring 4,5 miljoner palestinier som förvägras fullständiga medborgerliga rättigheter i de arabländer dit de flytt, och där de i vissa fall har bott sedan 1948.

Hawkins har en förklaring till detta:

Felet, säger Hawkins, ligger enbart i den skeva nyhetsvärderingen. Konflikter där det inte finns någon tydligt urskiljbar god sida får medierna att tappa intresset.

Den som läst min blogg noggrant kan konstatera, att detta också är min ståndpunkt. Med tillägget att man ofta tycks sympatisera med vad man uppfattar som den svagare parten oavsett om den svagare parten har rätt eller ej.

Men varför ses då ”palestinierna” som den tydligt urskiljbara goda sidan i förhållande till det ”onda” Israel? De flesta tongivande palestinska arabiska organisationer samt alla arabförbundets stater vill ju utplåna Israel. Skulle det vara en god gärning!?

I termer av stark och svag kan man endast ”tacka Gud” för att Israel genom decennierna visat sig vara just så starkt att det kunnat stå emot arabstaternas (läs arabförbundets stadga om mänskliga rättigheter), kommunisternas (PLO skapades på initiativ av det sovjetiska KGB), nazisternas (”palestiniernas” ledare under det andra världskriget, Hajj Amin Al-Husseini stod entydigt på nazi-Tysklands sida i ”kampen mot judendomen”) och de nuvarande islamonazisternas (läs Hamas’ stadga) upprepade och alltjämt pågående anfalls- och utplåningskrig mot den enda judiska staten i världen och den enda fria staten i regionen: Israel.

Vilket av någon anledning gör att jag erinrar mig Sveriges konung Gustav II Adolfs, tillika förutvarande Kungl. Värmlands regementes, valspråk (inga jämförelser i övrigt): Cum Deo et victricibus armis. Dvs. ”Med Gud och segrande vapen”.

Låt oss bara hoppas att den anfallande islamonazistiska, kommunistiska, antisemitiska, antisionistiska sidans vapen aldrig måtte segra. De har visserligen starkt stöd av journalistiken och ”världssamfundet” tyvärr. Men Israel har hittills haft om inte Gud (men vem vet) så i vart fall de segrande vapnen på sin sida.

Låt oss hoppas att det så ska förbli!

För att återknyta till rubriken för denna bloggning, så är det knappast i första hand Israel som behöver en ny politik. Behovet är störst hos arabförbundets stater samt dessutom hos Iran, Hisbollah, Hamas, PFLP, Fatah, PLO, ja kanske tom. hos Sveriges regering som ju i viss mening erkänt terror”staten” ”Palestina”. Läs bara här!

Antisionism på tre svenska muséer och två universitet?

På Armémuseum pågår för närvarande en utställning under namnet ”Breaking the silence”. Vad den handlar om kan du läsa här. Där kan man läsa, att utställningen ”presenteras av Armémuseum i samarbete med Kristna Fredsrörelsen, Diakonia och Svenska Kyrkan, med stöd av Folke Bernadotteakademin och Sida”.

På Medelhavsmuséet ska det snart påbörjas en utställning om Gazas historia. Bland andra deltar ”fotografen och journalisten Mia Gröndahl”. Läs mera här.

Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, menar att armémusei utställning är ”en antiisraelisk historia”. Jag har inte besökt den, och kan därför inte avge något personligt omdöme, men när man ser vilka som är ”presentatörer”, så har man verkligen grundad anledning ifrågasätta objektiviteten.

Diakonia och Svenska Kyrkan har inte utmärkt sig som särskilt Israelvänliga till exempel. Läs här. Folke Bernadotteakademin stödjer den årliga antiisraeliska tillställningen på Sjöviks folkhögskola, som du kan läsa om här och som till yttermera visso besöks av företrädare för såväl Diakonia som Svenska Kyrkan.

Mia Gröndahl då? Ja, om henne kan du läsa här. Hon hade då en utställning på Etnografiska Muséet under titeln ”Gaza Graffiti – budskap om kärlek och politik” i samband med vilken hon kallade maktkampen mellan Hamas och Fatah för ”spänstig konkurrens”. Jag skrev då följande:

”Att försöka övertrumfa varandra i angrepps- och utplåningskriget mot Israel – Fatah erkänner inte heller Israel – är knappast något som kan kallas spänstigt – om man inte tycker att det allra spänstigaste är utplånandet av Israel”. – Lite som när Ernst Röhm och Adolf Hitler i Tyskland på 1930-talet konkurrerade om vem som den gången skulle få ”äran” att på spänstigaste sätt utplåna judarna, alltså.

Nu är hon igång igen. Precis som Diakonia, Svenska Kyrkan och Folke Bernadotteakademin.

Man noterar, att såväl Ship to Gaza som Palestina-aktivism, hälsar Breaking the silence med stor tillfredsställelse. Det kan man läsa om här och här. Till och med tycks Göteborgs Universitet ha köpt ”konceptet”. Tydligen har det varit ett ”seminarium” på Stockholms Universitet också.

Här skulle jag ha kunnat tillfoga en längre kommentar om hur allt detta hänger ihop, för det gör det tydligen.

Men det borde det inte göra.

Även om det förvisso kan finnas anledning rikta kritik mot ”Israel” i många hänseenden, får dess rätt att existera inte ifrågasättas.

För ordningens skull vore det därför nu klädsamt om Armémuseum, Medelhavsmuséet, Etnografiska Muséet, Diakonia, Svenska Kyrkan, Folke Bernadotteakademin och universiteten i Göteborg och Stockholm kunde förklara för oss varför de är så angelägna att engagera sig i dessa som Claes Arvidsson uttrycker saken ”antiisraeliska historier”.

Tacksam för svar!

Apropå ”Breaking the Silence” så är detta en organisation som kritiseras av the Guardian för ”empty noises” och ”flawed methodology” och som får ”undeserved attention”. Tomma tunnor skramlar mest, heter det. Och svenska muséer och universitet skramlar med …

Länkar: Israel i Sverige, fredsprocessen.

"Netanyahu skadar Israels sak i Sverige"

Det skriver Claes Arvidsson i SvD:s ledarblogg. Som för att riktigt inskärpa budskapet har blogginlägget publicerats tre gånger.

Jag tvivlar inte på att Claes Arvidsson som han säger är israelvän. Men tyvärr riskerar hans inlägg att uppfattas som bara ytterligare ett i raden av israelkritiska kommentarer, som denna gång inleddes av Donald Boströms i sig grundligt israelkritiska artikel om organstölder utförda av israels försvarsmakt. Eftersom snart sagt alla israeler – män som kvinnor – tjänstgjort i Israels försvarsmakt, förstår man lätt att snart sagt alla israeler därmed känner sig utpekade.

Först kom alltså Boströms artikel, sedan regeringens avståndstagande från uttalandet från ambassaden i Tel Aviv, därefter regeringens avståndstagande från den omfattande kritiken från Israel, inte minst från dess regering. Nu tar även en israelvän avstånd från den israeliska regeringens reaktioner.

Därmed riskerar debatten att hamna i samma mediamässiga slutsats som den tyvärr alltför ofta gör. Det är Israels påstådda – och tom. stundom verkliga – fel och brister som fokuseras. Eventuella försök att inta en annan ståndpunkt avvisas och kritiseras.

Boström och Arvidsson sitter därmed till synes i samma båt. Carl Bildt sitter förvisso i en annan båt, men alla tre paddlar de på i samma beklagliga riktning.

Samtidigt måste man hålla med Arvidsson om, att det israeliska kravet på att Sveriges regering ska ”fördöma” Aftonbladets publicering vare sig kommer att uppfyllas eller ens bör uppfyllas. Det är inte frågan om att fördöma publiceringen utan om att kritisera innehållet i det som påstås i artikeln. Å andra sidan måste man förstå att israelerna av goda skäl är upprörda och då kan språkbruket ofta bli mindre exakt.

Frågan blir då vad regeringen gör, utom att ta avstånd från ambassadörens uttalande och förlora sig i andra motsägelsefulla uttalanden.

Carl Bildt försöker att gjuta olja på vågorna, genom att i sin blogg ge exempel på att regeringen minsann både ”manifesterat” och ”demonstrerat” mot antisemitism och rasism:

Vad den svenska regeringen – och riksdagen – tycker om antisemitism är således kristallklart. Lika kristallklart är det att vi ser det som en viktig uppgift att med stor kraft motverka sådana företeelser i och utanför Sverige.

Frågan som kvarstår blir då varför man i just detta synnerligen uppmärksammade fall valt att inte manifestera och demonstrera sitt avståndstagande, utan tvärtom tagit avstånd från ambassadörens avståndstagande?

Kristallen är alltså inte fullt så kristallklar som Bildt påstår.

Till sist: Det är ju skillnad på att angripa yttrandefriheten och att kritisera och ta avstånd från det som sägs. Om det är fel av regeringen att delta i en debatt, bara för att den förs i och av media, ja då återstår väl endast för ministrarna att använda sig av sina privata bloggar – med kommentarfunktionen avstängd. Om ens det.

Länkar till en del av helgens nyhets- och kommentarskörd i ämnet: Roland Poirier Martinsson i SvD: stickspåret om yttrandefriheten är stängt; Peter Kadhammar i AB: antisemitismdebatten är en ”skendebatt”; Anna Ekström på Newsmill: Frihet att förtala?; Nyheter24; SvD; Åsa Linderborg i Aftonbladet: Våga granska Israel!; Ekot; Tidningsutgivarna; SvD: Israels ambassadör har träffat UD; DN och Dagen om samma ämne; DN; Gunnar Hökmark på Newsmill; NWT: Den missförstådda staten Israel; Sydsvenskan; SvD; Aftonbladet; Lena Mellin i Aftonbladet: Bildt är bakbunden; DN; SvD; SvD: Statsministern talar; SvD; SvD; DN; Henrik Brors i DN: Bildt försöker bagatellisera; SvD; Charlotte Wiberg och Jonathan Leman på Newsmill; Siewert Öholm i Världen idag. Nog för tillfället.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Nenjamin Netanyahu, Israel, judar, yttrandefrihet, demokrati, antisemitism, antisionism, regeringen, Carl Bildt, Claes Arvidsson, Donald Boström, Aftonbladet

Staten och kapitalet …

… ja, de sitter förvisso fortfarande, som det heter i visan, ”i samma båt”. Tyvärr.

Jag har nu hunnit läsa SvD för förra helgen. Där skriver professorn i stats”vetenskap” Bo Rothstein detta. Här kan du läsa vad Claes Arvidsson dagen efter skriver på ledarsidan i samma tidning.

Rothstein skriver apropå den rådande s. k. finanskrisen och att staten nu igen fått gripa in, i USA genom att ta över bolåneinstitut, och att det från nyliberalt håll är ”tyst så att det dånar”.

Rothstein skriver också att ”det förefaller vara så att marknader inte alls är självreglerande utan tvärtom självdestruktiva om de inte omfattas av en stark reglering”.

Arvidsson för sin del menar att finanskrisen lika mycket som ett marknadsmisslyckande är ett politikmisslyckande: ”Mot bakgrund av att grunden till finanskrisen finns i bostadskrediterna är det viktigare [än Alan Greenspans lågräntelinje] att både demokrater och en del republikaner hårt har drivit rätten att låna till en egen bostad även om man inte har råd till det. Det finns till och med lag på det. Både Fannie och Freddie är politiska skapelser …”

Jag är ingen expert på amerikansk finanspolitik. Men om det är som Arvidsson säger tycks ansvaret för den uppkomna situationen inte ligga i första hand på marknaden utan på politiken. Om det är så är Rothsteins slutsats felaktig eller i vart fall irrelevant, åtminstone med avseende på ”finanskrisen”. Den är mera ett politikmisslyckande än ett marknadsmisslyckande alltså.

Ett av problemen med staten är att den ofta vill framstå som ”alla goda gåvors givare” och som en ”super-nanny” som man kan vända sig till i sin vanmakt. Så framstår den också ofta både för människor och ”marknadsaktörer”, och detta i hög grad därför att den faktiskt griper in när människor och marknadsaktörer inte tagit ansvar som de borde.

Men borde staten gripa in? Borde staten, så som tycks ha varit fallet i USA, som Arvidsson uttrycker det, driva ”rätten att låna till en egen bostad även om man inte har råd till det”. Jag tycker inte det. Har man inte råd så har man inte.

Staten skall uppställa regler – ingen ”stark reglering” utan just regler – för hur marknadsaktörerna får agera, men den skall inte själv agera på marknaden, vare sig som ett slags försäkringsbolag eller genom att driva obemedlades ”rätt” att få del av något som de inte har råd med. Den skall vara en rättsstat, inte en socialstat.

Det verkar alltså vara staten snarare än marknaden som bär skulden till finanskrisen.

Ytterligare ett politikmisslyckande således, att lägga till den långa listan, som om vi bara håller oss till 1900-talet t. ex. omfattar följande av stater orsakade eländen: Första Världskriget, Bankkraschen 1929, Andra Världskriget, Gulag-arkipelagen, Koreakriget, Vietnamkriget, Yom Kippur-kriget och – om vi förflyttar oss till det 21. århundradet – finanskrisen.

Staten har alltså visat sig vara en mera dödlig fara såväl för vårt liv, vår frihet som vår ekonomi, än vad den fredliga marknaden någonsin varit. Marknaden bygger i grunden på fredligt och frivilligt utbyte mellan människor där båda vinner på affären. Staten bygger tvärtom på våld och tvång med kriget som ”endlösung”. Men kriget löser i grunden oftast inga problem, det bestämmer, som Bertrand Russell uttryckte saken, inte ”who is right, but only who is left”.

Men det finns en god sida av staten också, nämligen den där staten ”fokuserar på uppgiften” som rättsstat.

Som nyliberal är jag alltså inte alls tyst så det dånar, vilket ju ovan framgått. Och dånet ”uti rättens krater” hör jag gärna – rättsstatens krater alltså. Undrar vad som kommer upp ur den vulkanen …
(Märklig metafor förresten…)

***

Läs även andra bloggares åsikter om Alan Greenspan, andra världskriget, Bertrand Russell, Bo Rothstein, Claes Arvidsson, finanskrisen, Gulag-arkipelagen, Koreakriget, marknadsmisslyckande, politikmisslyckande, staten, USA, Vietnamkriget, Yom Kippur-kirget